911
Sammanfattning:
Lite shopping i Fashion Valley. Jobb. Tog tvillingarna på en promenad. När vi kom tillbaka hem så gick det inte riktigt som jag planerat och jag var tvungen att ringa 911. Ingen skadad eller något. Jag mår bra. Ta det lugnt. :P
Utförligt:
Så. Besökte Old Town i San Diego på morgonen, riktigt mysigt! Fick verkligen en känsla av att man var i Mexico. (: En snabbis i Fashion Valley, köpte en t-shirt på Hollister, en rouge på Sephora och pyjamasbyxor på Victoria's Secret. Nice. Kom hem, käkade lite bär. Sedan kom Valerie hem med tvillingarna och jag bytte blöjor på dem och stoppade ner dem för deras nap. Tvättade och gjorde i ordning nappflaskor (mjölk i några och äppeljuice i några). Satte mig på min balkong och solade och åt lite glass. Så det var riktigt soft. När de vaknade upp igen så bestämde jag mig för att ta ut dem en runda i vagnen, så jag gick en sväng med dem upp till en liten utsiktsplats ett par minuter härifrån. Sen gick vi hemåt igen.
När vi kom fram till huset gick jag in och tog av mig skorna och lämnade nyckeln i nyckelskåpet. Gick ut och tog upp Kate ur vagnen och satte ner henne på trappan. När jag vänder mig om och ska ta upp Blake så hör jag någonting bakom mig smälla till. Kollar runt, och då har Kate sprungit in i huset och slagit igen dörren! Som låser sig automatiskt! Och dum som jag är så hade jag ju lämnat nycklarna inne i huset! Så där stod jag; halvvägs i färd med att ta upp Blake ur vagnen och med en 20 månader gammal liten tjej inlåst ensam i huset. Vad gör man? Jag fick så starka 'panikkänslor', eller vad man ska kalla det. Tänkte: "Nej nej nej, det här händer inte, varför gjorde jag så, hur dum är jag egentligen, hur löser jag det här?" Så sprang till dörren och försökte öppna den, vilket jag givetvis inte kunde göra, eftersom den var låst. Försökte ropa till Kate att öppna dörren, men hon är inte ens 2 år gammal, och för att öppna dörren måste man vrida om dörrhandtaget och det är lite småinvecklat, så det fungerade inte. Försökte ringa Valerie men hon svarade inte (hade pilates, men det kom jag inte ihåg just då). Försökte ringa Denise (nanny som jobbade i min familj innan, som jobbade i grannhuset i dag) men hon svarade inte. Så jag ringde till Mia (jobbade också som nanny i min familj innan jag kom hit) och hon svarade. Så jag förklarade smått panikartat vad som hade hänt och vad jag skulle göra. Hon sa att hon skulle ringa Jeanie (?), grannen, och se om hon hade en nyckel, och i annat fall be Denise komma över och hjälpa mig. Så Några minuter senare kommer Denise till huset. Under tiden har jag suttit och pratat med Kate genom dörren och försökt underhålla henne och Blake på samma gång genom att sjunga lite olika barnsånger för dem. Samtidigt som jag hela tiden måste lugna ner mig själv, för jag fattade att jag inte fick gripas av panik, ungarna hade ju blivit så rädda då. Och jag var ju den som hade ansvar för dem just då, så det var bara att 'suck it up' och göra det bästa av situationen, trots att jag var på vippen att börja gråta hela tiden. Jag var så rädd att Greg och Valerie skulle bli superupprörda och arga och skälla på mig eller bli besvikna och kanske till och med vilja byta au pair. Jag vet, lite överreaktion där, men det var så jag kände just då och jag var väldigt ledsen och besviken och arg på mig själv över hur dum jag kunde vara! Så tillbaka till problemet. Denise kom över och tog upp Blake, som hade börjat vantrivas i vagnen. Jag fortsatte att försöka få Kate att öppna dörren. Vi försökte få tag i någon annan som hade nyckel till huset, men jag hade inte numret till någon. Så jag beslöt mig för att ringa 911. Woah. Så jag lugnade ner mig så gott jag kunde och ringde dem. Först kom jag till en automatisk telefonsvarare! Blev lite chockad, men efter ett par sekunder så kom jag till en riktig människa. Så hon frågade vad som hade hänt och jag förklarade det, så hon kopplade mig vidare till brandkåren och jag fick förklara allt igen. Bara lite snabbt, men ändå. Var på vippen att flippa ur då. Sa fel när jag skulle uppge adressen, eller jag glömde gatunamnet, så det var tur att Denise var där. Så ca 5-7 minuter senare kom brandkåren, typ 6 personer och de hade sirener och blåljus på och allt. Blake tyckte det var riktigt häftigt, så han hade kul i alla fall. Jag var så gråtfärdig vid den tidpunkten så det var inte sant, men som sagt, jag fick lägga alla känslor åt sidan och ta itu med problemet. Så brandmännen gick runt huset och kollade läget typ, och de fick Kate att dra i en liten grej på ett fönster så de kunde faktiskt öppna fönstret utan att slå sönder något! Så Kate, 20 månader gammal, lyckades öppna fönstret åt dem och släppa in brandkåren! Hon är dagens hjälte! :D
Just när brandmännen kom och öppnade dörren och kom ut med en, då gråtande, Kate så kom Greg hem från en affärsresa. Han tackade brandmännen. Jag var nervös för hans reaktion, men han tog det väldigt lugnt, skrattade lite åt det hela och sa att sådant händer, och det är inget att oroa sig över, alla mår bra, så det är ingen fara. En granne kom över, för hon såg brandbilen, och frågade vad som hade hänt. Då brast det för mig. Greg höll tvillingarna och 'faran' var över, så då orkade jag inte hålla tillbaka allt längre utan jag började storlipa och snyfta och krama om grannen, som jag aldrig träffat förut. Var en sådan lättnad att allt löste sig och att Greg inte var arg eller besviken. Han bara skrattade och sa att jag gjorde det rätta och att det inte var någon fara. Ojojoj, hade jag bara fått vara själv ett tag där så hade jag gråtit hur länge som helst. Men jag kunde ju inte göra det. Haha, det är konstigt hur man ibland verkligen kan kontrollera sig själv, när man verkligen behöver det. Så jag fick samla mig igen och tog in tvillingarna och gav dem ett bad. Då kom Valerie hem. Jag var så orolig över att hon skulle 'go bananas' och vara helt hysterisk över hela situationen, men hon tog det också faktiskt riktigt lugnt och bara sa att det inte var någon fara och att det hade hänt en av hennes kompisar också och att jag gjorde det rätta i den situationen, i och med att ringa 911. Så det kändes skönt. De vill inte byta au pair eller något i alla fall. :P Så jag lagade mat och vi käkade och sedan gick vi och lade ner Kate och Blake för natten. Då gick jag in på mitt rum, stängde dörren, slängde mig på sängen och grät. Jag vet, låter säkert som mycket gråt och gnäll, men det var en riktigt jobbig dag och jag var så orolig för Kate och för vilken reaktion Greg och Valerie skulle ha. Men som sagt så tog de ju det väldigt soft, så det kändes skönt. Och det var gött att äntligen få gråta ut.
Sen åkte jag ner till Starbucks. Berättade historien där, och det låter inte alls så farligt när man berättar det. För när man säger att man ringde 911 så tänker folk genast typ eldsvåda, våld eller annats hemskt, men "en liten flicka låste in sig i ett hus" låter inte så allvarligt. Men för mig så var det en big deal! Haha. Jaja, allting ordnade sig tillslut. Och jag har lärt mig min läxa. Tänker aldrig någonsin lämna det här huset utan en nyckel igen! Inte ens för att gå ut med soporna. :P Så det var en dramatisk eftermiddag här i California! Och jag är världens bästa au pair, bara så att ni vet. ;) Nej, men jag tror jag gör rätt bra ifrån mig, barnen älskar mig och jag älskar dem och jag trivs med min host family och de vill att jag förlänger till 2 år, sp jag antar att de trivs med mig också. Trots denna kaotiska eftermiddag. ^^
Så. Jag hade tänkt lägga in bilder i dag, men jag prioriterade att berätta den här historien istället. Tänkta sig. Att jag var tvungen att ringa 911 efter bara en och en halv månad här. 911. 911. 911.
Bilder kommer inom kort! (Ser någon ironin i den meningen? :P)
Puss på er alla!
- Wikenfors
Lite shopping i Fashion Valley. Jobb. Tog tvillingarna på en promenad. När vi kom tillbaka hem så gick det inte riktigt som jag planerat och jag var tvungen att ringa 911. Ingen skadad eller något. Jag mår bra. Ta det lugnt. :P
Utförligt:
Så. Besökte Old Town i San Diego på morgonen, riktigt mysigt! Fick verkligen en känsla av att man var i Mexico. (: En snabbis i Fashion Valley, köpte en t-shirt på Hollister, en rouge på Sephora och pyjamasbyxor på Victoria's Secret. Nice. Kom hem, käkade lite bär. Sedan kom Valerie hem med tvillingarna och jag bytte blöjor på dem och stoppade ner dem för deras nap. Tvättade och gjorde i ordning nappflaskor (mjölk i några och äppeljuice i några). Satte mig på min balkong och solade och åt lite glass. Så det var riktigt soft. När de vaknade upp igen så bestämde jag mig för att ta ut dem en runda i vagnen, så jag gick en sväng med dem upp till en liten utsiktsplats ett par minuter härifrån. Sen gick vi hemåt igen.
När vi kom fram till huset gick jag in och tog av mig skorna och lämnade nyckeln i nyckelskåpet. Gick ut och tog upp Kate ur vagnen och satte ner henne på trappan. När jag vänder mig om och ska ta upp Blake så hör jag någonting bakom mig smälla till. Kollar runt, och då har Kate sprungit in i huset och slagit igen dörren! Som låser sig automatiskt! Och dum som jag är så hade jag ju lämnat nycklarna inne i huset! Så där stod jag; halvvägs i färd med att ta upp Blake ur vagnen och med en 20 månader gammal liten tjej inlåst ensam i huset. Vad gör man? Jag fick så starka 'panikkänslor', eller vad man ska kalla det. Tänkte: "Nej nej nej, det här händer inte, varför gjorde jag så, hur dum är jag egentligen, hur löser jag det här?" Så sprang till dörren och försökte öppna den, vilket jag givetvis inte kunde göra, eftersom den var låst. Försökte ropa till Kate att öppna dörren, men hon är inte ens 2 år gammal, och för att öppna dörren måste man vrida om dörrhandtaget och det är lite småinvecklat, så det fungerade inte. Försökte ringa Valerie men hon svarade inte (hade pilates, men det kom jag inte ihåg just då). Försökte ringa Denise (nanny som jobbade i min familj innan, som jobbade i grannhuset i dag) men hon svarade inte. Så jag ringde till Mia (jobbade också som nanny i min familj innan jag kom hit) och hon svarade. Så jag förklarade smått panikartat vad som hade hänt och vad jag skulle göra. Hon sa att hon skulle ringa Jeanie (?), grannen, och se om hon hade en nyckel, och i annat fall be Denise komma över och hjälpa mig. Så Några minuter senare kommer Denise till huset. Under tiden har jag suttit och pratat med Kate genom dörren och försökt underhålla henne och Blake på samma gång genom att sjunga lite olika barnsånger för dem. Samtidigt som jag hela tiden måste lugna ner mig själv, för jag fattade att jag inte fick gripas av panik, ungarna hade ju blivit så rädda då. Och jag var ju den som hade ansvar för dem just då, så det var bara att 'suck it up' och göra det bästa av situationen, trots att jag var på vippen att börja gråta hela tiden. Jag var så rädd att Greg och Valerie skulle bli superupprörda och arga och skälla på mig eller bli besvikna och kanske till och med vilja byta au pair. Jag vet, lite överreaktion där, men det var så jag kände just då och jag var väldigt ledsen och besviken och arg på mig själv över hur dum jag kunde vara! Så tillbaka till problemet. Denise kom över och tog upp Blake, som hade börjat vantrivas i vagnen. Jag fortsatte att försöka få Kate att öppna dörren. Vi försökte få tag i någon annan som hade nyckel till huset, men jag hade inte numret till någon. Så jag beslöt mig för att ringa 911. Woah. Så jag lugnade ner mig så gott jag kunde och ringde dem. Först kom jag till en automatisk telefonsvarare! Blev lite chockad, men efter ett par sekunder så kom jag till en riktig människa. Så hon frågade vad som hade hänt och jag förklarade det, så hon kopplade mig vidare till brandkåren och jag fick förklara allt igen. Bara lite snabbt, men ändå. Var på vippen att flippa ur då. Sa fel när jag skulle uppge adressen, eller jag glömde gatunamnet, så det var tur att Denise var där. Så ca 5-7 minuter senare kom brandkåren, typ 6 personer och de hade sirener och blåljus på och allt. Blake tyckte det var riktigt häftigt, så han hade kul i alla fall. Jag var så gråtfärdig vid den tidpunkten så det var inte sant, men som sagt, jag fick lägga alla känslor åt sidan och ta itu med problemet. Så brandmännen gick runt huset och kollade läget typ, och de fick Kate att dra i en liten grej på ett fönster så de kunde faktiskt öppna fönstret utan att slå sönder något! Så Kate, 20 månader gammal, lyckades öppna fönstret åt dem och släppa in brandkåren! Hon är dagens hjälte! :D
Just när brandmännen kom och öppnade dörren och kom ut med en, då gråtande, Kate så kom Greg hem från en affärsresa. Han tackade brandmännen. Jag var nervös för hans reaktion, men han tog det väldigt lugnt, skrattade lite åt det hela och sa att sådant händer, och det är inget att oroa sig över, alla mår bra, så det är ingen fara. En granne kom över, för hon såg brandbilen, och frågade vad som hade hänt. Då brast det för mig. Greg höll tvillingarna och 'faran' var över, så då orkade jag inte hålla tillbaka allt längre utan jag började storlipa och snyfta och krama om grannen, som jag aldrig träffat förut. Var en sådan lättnad att allt löste sig och att Greg inte var arg eller besviken. Han bara skrattade och sa att jag gjorde det rätta och att det inte var någon fara. Ojojoj, hade jag bara fått vara själv ett tag där så hade jag gråtit hur länge som helst. Men jag kunde ju inte göra det. Haha, det är konstigt hur man ibland verkligen kan kontrollera sig själv, när man verkligen behöver det. Så jag fick samla mig igen och tog in tvillingarna och gav dem ett bad. Då kom Valerie hem. Jag var så orolig över att hon skulle 'go bananas' och vara helt hysterisk över hela situationen, men hon tog det också faktiskt riktigt lugnt och bara sa att det inte var någon fara och att det hade hänt en av hennes kompisar också och att jag gjorde det rätta i den situationen, i och med att ringa 911. Så det kändes skönt. De vill inte byta au pair eller något i alla fall. :P Så jag lagade mat och vi käkade och sedan gick vi och lade ner Kate och Blake för natten. Då gick jag in på mitt rum, stängde dörren, slängde mig på sängen och grät. Jag vet, låter säkert som mycket gråt och gnäll, men det var en riktigt jobbig dag och jag var så orolig för Kate och för vilken reaktion Greg och Valerie skulle ha. Men som sagt så tog de ju det väldigt soft, så det kändes skönt. Och det var gött att äntligen få gråta ut.
Sen åkte jag ner till Starbucks. Berättade historien där, och det låter inte alls så farligt när man berättar det. För när man säger att man ringde 911 så tänker folk genast typ eldsvåda, våld eller annats hemskt, men "en liten flicka låste in sig i ett hus" låter inte så allvarligt. Men för mig så var det en big deal! Haha. Jaja, allting ordnade sig tillslut. Och jag har lärt mig min läxa. Tänker aldrig någonsin lämna det här huset utan en nyckel igen! Inte ens för att gå ut med soporna. :P Så det var en dramatisk eftermiddag här i California! Och jag är världens bästa au pair, bara så att ni vet. ;) Nej, men jag tror jag gör rätt bra ifrån mig, barnen älskar mig och jag älskar dem och jag trivs med min host family och de vill att jag förlänger till 2 år, sp jag antar att de trivs med mig också. Trots denna kaotiska eftermiddag. ^^
Så. Jag hade tänkt lägga in bilder i dag, men jag prioriterade att berätta den här historien istället. Tänkta sig. Att jag var tvungen att ringa 911 efter bara en och en halv månad här. 911. 911. 911.
Bilder kommer inom kort! (Ser någon ironin i den meningen? :P)
Puss på er alla!
- Wikenfors
Kommentarer
Postat av: Tilda
Oj vilken dramatisk händelse! Tur att det gick bra för både dig o barnen :)
Kramar // Tilda i Sverige
Postat av: Charlotta
Hahahaha alltså förlåt men det där tyckte jag var skitkul! Jag förstår verkligen hur du kände, men ju längre tiden går och du ser tillbaka på det desto mer komiskt kommer det bli, särskilt eftersom man vet att det slutade väl! Lät så kul att du började krama grannen! Stackare, tur att det slutade så bra. Och att de vill förlänga till 2 år är ju ett jätte bra betyg. Jag tror man märker ganska fort om man är omtyckt, och det verkar du verkligen vara! Jag kommer ihåg när ett av mina au pair barn frågade om jag kunde stanna "for ever" Ahh då smälte hjärtat :D kram på dig, stay strong! xx
Postat av: Marie
Hahaha spännande ;D
Postat av: Monika
Jag skriver under på Charlottas inlägg också =).
Skönt att det gick bra. Jag är däremot inte förvånad att du höll dig cool...Du kommer väl ihåg när bastun brann och du fick berätta för mamma vad larmnumret var innan du sprang o hämtade Örjan (vår granne som är brandman för er som inte vet). Hur gammal var du då? 12?
Puss puss
Postat av: Göran
Jag håller med både Charlotta och Monika. Du var också ganska lugn när vi fastnade i en mörk hiss mellan två våningar i ett hotell i London,jag stirrade till det och visste inte vilket rumsnummer vi hade när vi väl lyckats krypa ut ur hissen och kom till frukosten.(Rumsnummret skulle uppges vid frukosten)
Trackback
